Ännu en skrivövning

Skrivövning nummer två. Där ser man: börjar man bara skriva så börjar det rulla på. Tänk bara om man kunde komma i håg det varje dag och snällt sätta sig och skriva!

Andra skrivövningen var helt enkelt att inspireras av en bild och skriva i 15 minuter. Så här blev min text:

”Men visst sa hon att den låg här uppe på vinden?!” Jocke slängde igen kartongen. ”Den finns fan inte nånstans.”

”Har du kollat i skåpet där borta?”, undrade jag. Det gällde att försöka hålla humöret uppe annars skulle vi aldrig hitta mammas gamla handväska.

”Jag har tittat överallt. Den finns inte här. Men det finns en jävla massa annan skit. Vad fan ska hon spara på allt för?”

Jocke hade alltid varit sådan. Slit och släng, inget ska sparas. Nya kläder varje säsong. Ny bil så fort det kom en coolare modell. Ny kvinna så fort han tröttnat på den förra. Jag kan inte fatta att vi är syskon. Jag har skojat med mamma och sagt att han måste vara en bortbyting, men den sura kärringen har ingen humor. Hon blev skitförbannad.

” Men du fattar ingenting, vet du det? Allt det här är minnen för mamma.”

”Hon kunde ju försöka att ha ett liv nu i stället för att leva i det förflutna”, muttrade Jocke till svar. ”Har du fattat vad hon ska ha den där gamla väskan till? Hon lär ju knappast ha nytta av den där hon ligger nu.”

”Hon fick den av pappa, vet jag. Kanske det är nån trygghet? Vad vet jag?”

Jag rotade runt i skåpet. Här var mina gamla skolböcker blandat med Jockes slitna skridskor, pappas gamla kikare, mer böcker, en trave virkade dukar och en massa annat. Man kunde beskylla min mor för två saker: hon var sparsam och hon var slarvig. Här uppe på vinden finns hela hennes liv. Utom uppenbarligen en liten läcker handväska i svart skinn. Jocke och jag hade varit här uppe i över en timme nu.

”Alltså, dom här jävla vimplarna blir jag galen på. Fula som stryk och i vägen är dom också.”

”Men var rädd om dom”, skrek jag till honom irriterat när det såg ut som om han tänkte riva ner dom. ”Mamma älskar dom. Det finns en från varje resa hon och pappa gjorde.”

”Tretton! Tretton ynka resor under ett 35-årigt äktenskap. Det är fan patetiskt. Dom flesta är ju till och med inom Sverige.” Jocke stirrade på vimplarna som om det vore skithuspapper som hängde från taket.

”Det var stort för mamma. Måste du vara så jävla trångsynt jämt? Alla lever inte perfekta liv som du.”

”Oj, jisses, så känsligt det där var då” svarade Jocke med en retsam ton. ”Har man det inte bra i sitt lilla förortsradhus?”

”Men bry dig inte, idiot! Det är inget fel på mitt liv och vore det det så vore du den sista jag skulle prata med det om. Du har ju empati som en död snigel! Sluta gnäll nu och hitta den där förbannade väskan, så vi kommer härifrån nån gång!”

Vi letade vidare under tystnad. Att snacka med den där människan var det sista jag behövde just nu. Det var nog att bekymra sig över mamma och hennes hälsa. Att ha en bror som var till lika mycket hjälp som en död snigel underlättade definitivt inte mitt liv. Axel var sur för att jag spenderade så mycket tid med mamma på sjukhemmet. Han påstod att barnen gick miste om tid med sin mamma. Att dessutom Jocke sket i mamma och jag fick allt ansvar för henne gjorde inte saken bättre.

Hela vinden var full av mammas liv. Men inte den där förbannade väskan. Och det var den mamma ville ha. Så det var bara att se till att hitta den.