Jag har som sagt lagt Lekmyra åt sidan så länge. Verkar kanske galet att inte fortsätta på den när jag skrivit stommen till nästan halva första boken, men jag orkar inte med den just nu. Lekmyra handlar om kärlek och lycka och mitt liv just nu handlar om sorg och saknad.
Jag är glad att jag hann få klar novellen Sommargästen och bara hade lite korrektur kvar. Den är nu fixad och novellen är inskickad till tävlingen på Collings förlag. Jante sitter inne i mig och gallskriker: "Hur kan du vara så jävla dum så du skickar in en novell till en tävling?!?" Jag lyckades ignorera honom den här gången och skickade in novellen i alla fall. Tji fick han!
I dag har jag skrivit. På min andra roman. Jag vet - jag är en splittrad person. Detta är en roman som går under arbetsnamnet TSHTF. Ingen bra titel på en bok känner jag, men det får ge sig med tiden vad den ska få för namn. Den här började jag faktiskt skriva på före Lekmyra. Jag är jätteduktig på att börja på romaner, har nog svart bälte i det till och med. När det gäller att ta sig förbi första kapitlet är det värre.
Själva processen att skriva är helt annorlunda med TSHTF gentemot Lekmyra. Där har jag ett detaljerat persongalleri och detaljerad synopsis till första boken plus grovt skissad synopsis till både andra och tredje boken. Här har jag bara en massa löst fladdrande tankar i huvudet och en grundstory som jag inte vet vart den ska ta vägen. Insåg i dag till exempel att den skrivövning jag gjorde i går faktiskt kan vävas in i denna bok. Det kommer att tillföra någonting helt nytt i boken, men jag tror det kan bli bra.
I dag har jag skrivit ett kapitel till TSHTF som jag klurat på länge i huvudet. Egentligen ska jag väl säga att jag skrivit ett utkast till ett kapitel, för den här boken blir väldigt rörig och spontan och kommer antagligen att behöva väldigt mycket redigeringsarbete innan det blir en sammanhängande historia. Allra helst som jag just uppfann två karaktärer till i går. Ja, ja ... det är också ett sätt att skriva. Kanske jag någonstans i allt detta hittar mitt sätt att skriva?
måndag 29 april 2013
söndag 28 april 2013
Ännu en skrivövning
Skrivövning nummer två. Där ser man: börjar man bara skriva så börjar det rulla på. Tänk bara om man kunde komma i håg det varje dag och snällt sätta sig och skriva!
Andra skrivövningen var helt enkelt att inspireras av en bild och skriva i 15 minuter. Så här blev min text:
”Men visst sa hon att den låg här uppe på vinden?!” Jocke slängde igen kartongen. ”Den finns fan inte nånstans.”
”Har du kollat i skåpet där borta?”, undrade jag. Det gällde att försöka hålla humöret uppe annars skulle vi aldrig hitta mammas gamla handväska.
”Jag har tittat överallt. Den finns inte här. Men det finns en jävla massa annan skit. Vad fan ska hon spara på allt för?”
Jocke hade alltid varit sådan. Slit och släng, inget ska sparas. Nya kläder varje säsong. Ny bil så fort det kom en coolare modell. Ny kvinna så fort han tröttnat på den förra. Jag kan inte fatta att vi är syskon. Jag har skojat med mamma och sagt att han måste vara en bortbyting, men den sura kärringen har ingen humor. Hon blev skitförbannad.
” Men du fattar ingenting, vet du det? Allt det här är minnen för mamma.”
”Hon kunde ju försöka att ha ett liv nu i stället för att leva i det förflutna”, muttrade Jocke till svar. ”Har du fattat vad hon ska ha den där gamla väskan till? Hon lär ju knappast ha nytta av den där hon ligger nu.”
”Hon fick den av pappa, vet jag. Kanske det är nån trygghet? Vad vet jag?”
Jag rotade runt i skåpet. Här var mina gamla skolböcker blandat med Jockes slitna skridskor, pappas gamla kikare, mer böcker, en trave virkade dukar och en massa annat. Man kunde beskylla min mor för två saker: hon var sparsam och hon var slarvig. Här uppe på vinden finns hela hennes liv. Utom uppenbarligen en liten läcker handväska i svart skinn. Jocke och jag hade varit här uppe i över en timme nu.
”Alltså, dom här jävla vimplarna blir jag galen på. Fula som stryk och i vägen är dom också.”
”Men var rädd om dom”, skrek jag till honom irriterat när det såg ut som om han tänkte riva ner dom. ”Mamma älskar dom. Det finns en från varje resa hon och pappa gjorde.”
”Tretton! Tretton ynka resor under ett 35-årigt äktenskap. Det är fan patetiskt. Dom flesta är ju till och med inom Sverige.” Jocke stirrade på vimplarna som om det vore skithuspapper som hängde från taket.
”Det var stort för mamma. Måste du vara så jävla trångsynt jämt? Alla lever inte perfekta liv som du.”
”Oj, jisses, så känsligt det där var då” svarade Jocke med en retsam ton. ”Har man det inte bra i sitt lilla förortsradhus?”
”Men bry dig inte, idiot! Det är inget fel på mitt liv och vore det det så vore du den sista jag skulle prata med det om. Du har ju empati som en död snigel! Sluta gnäll nu och hitta den där förbannade väskan, så vi kommer härifrån nån gång!”
Vi letade vidare under tystnad. Att snacka med den där människan var det sista jag behövde just nu. Det var nog att bekymra sig över mamma och hennes hälsa. Att ha en bror som var till lika mycket hjälp som en död snigel underlättade definitivt inte mitt liv. Axel var sur för att jag spenderade så mycket tid med mamma på sjukhemmet. Han påstod att barnen gick miste om tid med sin mamma. Att dessutom Jocke sket i mamma och jag fick allt ansvar för henne gjorde inte saken bättre.
Hela vinden var full av mammas liv. Men inte den där förbannade väskan. Och det var den mamma ville ha. Så det var bara att se till att hitta den.
Andra skrivövningen var helt enkelt att inspireras av en bild och skriva i 15 minuter. Så här blev min text:
”Men visst sa hon att den låg här uppe på vinden?!” Jocke slängde igen kartongen. ”Den finns fan inte nånstans.”
”Har du kollat i skåpet där borta?”, undrade jag. Det gällde att försöka hålla humöret uppe annars skulle vi aldrig hitta mammas gamla handväska.
”Jag har tittat överallt. Den finns inte här. Men det finns en jävla massa annan skit. Vad fan ska hon spara på allt för?”
Jocke hade alltid varit sådan. Slit och släng, inget ska sparas. Nya kläder varje säsong. Ny bil så fort det kom en coolare modell. Ny kvinna så fort han tröttnat på den förra. Jag kan inte fatta att vi är syskon. Jag har skojat med mamma och sagt att han måste vara en bortbyting, men den sura kärringen har ingen humor. Hon blev skitförbannad.
” Men du fattar ingenting, vet du det? Allt det här är minnen för mamma.”
”Hon kunde ju försöka att ha ett liv nu i stället för att leva i det förflutna”, muttrade Jocke till svar. ”Har du fattat vad hon ska ha den där gamla väskan till? Hon lär ju knappast ha nytta av den där hon ligger nu.”
”Hon fick den av pappa, vet jag. Kanske det är nån trygghet? Vad vet jag?”
Jag rotade runt i skåpet. Här var mina gamla skolböcker blandat med Jockes slitna skridskor, pappas gamla kikare, mer böcker, en trave virkade dukar och en massa annat. Man kunde beskylla min mor för två saker: hon var sparsam och hon var slarvig. Här uppe på vinden finns hela hennes liv. Utom uppenbarligen en liten läcker handväska i svart skinn. Jocke och jag hade varit här uppe i över en timme nu.
”Alltså, dom här jävla vimplarna blir jag galen på. Fula som stryk och i vägen är dom också.”
”Men var rädd om dom”, skrek jag till honom irriterat när det såg ut som om han tänkte riva ner dom. ”Mamma älskar dom. Det finns en från varje resa hon och pappa gjorde.”
”Tretton! Tretton ynka resor under ett 35-årigt äktenskap. Det är fan patetiskt. Dom flesta är ju till och med inom Sverige.” Jocke stirrade på vimplarna som om det vore skithuspapper som hängde från taket.
”Det var stort för mamma. Måste du vara så jävla trångsynt jämt? Alla lever inte perfekta liv som du.”
”Oj, jisses, så känsligt det där var då” svarade Jocke med en retsam ton. ”Har man det inte bra i sitt lilla förortsradhus?”
”Men bry dig inte, idiot! Det är inget fel på mitt liv och vore det det så vore du den sista jag skulle prata med det om. Du har ju empati som en död snigel! Sluta gnäll nu och hitta den där förbannade väskan, så vi kommer härifrån nån gång!”
Vi letade vidare under tystnad. Att snacka med den där människan var det sista jag behövde just nu. Det var nog att bekymra sig över mamma och hennes hälsa. Att ha en bror som var till lika mycket hjälp som en död snigel underlättade definitivt inte mitt liv. Axel var sur för att jag spenderade så mycket tid med mamma på sjukhemmet. Han påstod att barnen gick miste om tid med sin mamma. Att dessutom Jocke sket i mamma och jag fick allt ansvar för henne gjorde inte saken bättre.
Hela vinden var full av mammas liv. Men inte den där förbannade väskan. Och det var den mamma ville ha. Så det var bara att se till att hitta den.
Dags att komma i gång med skrivandet
LitteraturMagazinet har startat en skrivarskola och jag tänkte hoppa på den för att kicka i gång mitt skrivande. Just nu känns det som om mitt skrivande måste ta en annan väg än jag tänkt, att de romaner jag planerat inte känns rätt längre. Vi får se vart vingarna bär så småningom, men nu tänkte jag i första hand komma i gång med att skriva texter igen och vad kan vara bättre än att göra de skrivövningar som Skrivarskolan erbjuder? Här kommer min text som jag skrivit till den första övningen. Det är en klassiker. Ta en mening från en bok, utgå från den och skriv i 15 minuter. Min första mening kommer denna gång från boken Den femte systern av Mårten Sandén och detta blev vad som hände med den meningen i min tappning:
Han räckte henne det ena glaset, men Jannike skakade på huvudet och tog en klunk vatten istället. Hon måste hålla huvudet klart, det gällde att vara fokuserad. Att Markus ens kunde tänka på sprit just nu gjorde henne förbannad.
”Fattar du inte att det är allvar?”, sa hon irriterat.
”Vadå, en liten stänkare bara. Det kan väl inte vara så farligt?”
”Nä, nä, men då kör jag”, sa Jannicke och slet bilnycklarna ur handen på honom. ”Så kan du sitta där och supa.”
”Men jag ska inte bli full”, sa han lite trumpet.
Jannike satte sig bakom ratten och Markus gick runt bilen och steg in på passagerarsidan. Hon startade bilen, backade ut från uppfarten. När hon svängt ut på vägen stannade hon till en liten stund innan hon la i växeln. Hon tittade upp mot huset. Här hade hon alltså växt upp. Levt hela sitt liv. Nu såg hon det för sista gången. Det var en liten känsla av sorg som fladdrade till inom henne, men hon visste att det var tvunget. Det fanns ingen väg tillbaka längre. Livet var förändrat. Inget var som förr. Allt hon hade nu var Markus, de få saker de packat med sig i bilen och bensin som skulle ta dem några timmar bort. Förhoppningsvis till någonting bättre.
Markus hade fört sina föräldrars sommarstuga på tal. Att den var ett perfekt ställe att hålla sig undan på. Den låg djupt inne i skogen, en liten sjö bara några minuters gångväg bort. De skulle få vara ifred. Ingen hittade dit av en slump, det fanns inga andra hus i närheten. Där kunde de vara ifred tills allt hade lugnat ner sig. Om det lugnade ner sig.
Jannike körde i väg. Markus tog en klunk till ur glaset. Det var mer i det nu än nyss, så hon antog att han helt enkelt slagit ihop de två glasen i ett.
”Bläng inte på mig så där”, sa han surt. ”Det får mig lugn.”
”Hur nån nu kan vara lugn när allt är åt helvete?!” Jannike nästan fräste åt honom.
”Gumsan, ta det lugnt.” Han smekte henne försiktigt på armen. ”Vi klarar det tillsammans. Ok?”
”Ok”, svarade hon och log mot honom. ”Vi klarar det.”
När de kom ut på motorvägen var den nästan öde. De mötte enstaka bilar men de flesta satt nog hemma med sina nära och kära en dag som denna. Men det fanns alltså fler än dem som var på väg. Antagligen hem till säkerheten. Kanske var det någon mer som, liksom dem, var på väg bort. På väg mot en osäker framtid. Bort mot det okända. Bort mot en ny början.
När de kört en dryg timme pekade Markus ut avfarten från motorvägen. De körde in på en mindre väg och snart svängde de av från den också, in på en skogsväg.
”Är det långt kvar?”, frågade Jannike. ”Bensinmätare är nere på rött.”
”Vi klarar oss”, svarade Markus. ”Det är kanske en timme kvar att köra, men bensinen räcker nog.”
Vägen slingrade sig fram mellan träden. Jannike hade aldrig sett så mycket skog någon gång. Inte ett hus så långt ögat når och eftersom det börjat mörkna var det svårt att se. Hon tvingades att köra långsammare än hon egentligen ville. Hon ville komma fram fort. Få packa ur bilen. Få ordning på sommarstugan. Bädda en säng och krypa ner i Markus famn och gråta. Gråta. Gråta. Världen hade plötsligt blivit så fel. Så inihelvete fel. Paniken började trycka i hennes bröst och hon kände att hon var nära att börja hyperventilera.
”Har du nån sprit kvar?”, frågade hon.
Markus rotade runt i sin ryggsäck och räckte henne flaskan och hon tog en klunk. En liten klunk skulle inte vara hela världen och hon behövde stoppa paniken. Den fick vänta på att bryta ut. Framme i stugan kunde hon bryta ihop. Spriten värmde i hennes strupe.
”Där framme är avfarten”, sa Markus och pekade.
Jannike kunde inte ens se vägen. Det var inte ens en väg, det var i det närmaste en liten skogsstig. Hon svängde upp och bilen skuttade fram på den lilla vägen. Efter några hundra meter öppnade skogen upp sig och stugan blev synlig. Trots att det var mörkt såg hon att det var ett vackert ställe. Hon visste inte hur länge hon och Markus skulle bli kvar, men hon kände direkt att det skulle bli okej. Det här var början på framtiden.
Han räckte henne det ena glaset, men Jannike skakade på huvudet och tog en klunk vatten istället. Hon måste hålla huvudet klart, det gällde att vara fokuserad. Att Markus ens kunde tänka på sprit just nu gjorde henne förbannad.
”Fattar du inte att det är allvar?”, sa hon irriterat.
”Vadå, en liten stänkare bara. Det kan väl inte vara så farligt?”
”Nä, nä, men då kör jag”, sa Jannicke och slet bilnycklarna ur handen på honom. ”Så kan du sitta där och supa.”
”Men jag ska inte bli full”, sa han lite trumpet.
Jannike satte sig bakom ratten och Markus gick runt bilen och steg in på passagerarsidan. Hon startade bilen, backade ut från uppfarten. När hon svängt ut på vägen stannade hon till en liten stund innan hon la i växeln. Hon tittade upp mot huset. Här hade hon alltså växt upp. Levt hela sitt liv. Nu såg hon det för sista gången. Det var en liten känsla av sorg som fladdrade till inom henne, men hon visste att det var tvunget. Det fanns ingen väg tillbaka längre. Livet var förändrat. Inget var som förr. Allt hon hade nu var Markus, de få saker de packat med sig i bilen och bensin som skulle ta dem några timmar bort. Förhoppningsvis till någonting bättre.
Markus hade fört sina föräldrars sommarstuga på tal. Att den var ett perfekt ställe att hålla sig undan på. Den låg djupt inne i skogen, en liten sjö bara några minuters gångväg bort. De skulle få vara ifred. Ingen hittade dit av en slump, det fanns inga andra hus i närheten. Där kunde de vara ifred tills allt hade lugnat ner sig. Om det lugnade ner sig.
Jannike körde i väg. Markus tog en klunk till ur glaset. Det var mer i det nu än nyss, så hon antog att han helt enkelt slagit ihop de två glasen i ett.
”Bläng inte på mig så där”, sa han surt. ”Det får mig lugn.”
”Hur nån nu kan vara lugn när allt är åt helvete?!” Jannike nästan fräste åt honom.
”Gumsan, ta det lugnt.” Han smekte henne försiktigt på armen. ”Vi klarar det tillsammans. Ok?”
”Ok”, svarade hon och log mot honom. ”Vi klarar det.”
När de kom ut på motorvägen var den nästan öde. De mötte enstaka bilar men de flesta satt nog hemma med sina nära och kära en dag som denna. Men det fanns alltså fler än dem som var på väg. Antagligen hem till säkerheten. Kanske var det någon mer som, liksom dem, var på väg bort. På väg mot en osäker framtid. Bort mot det okända. Bort mot en ny början.
När de kört en dryg timme pekade Markus ut avfarten från motorvägen. De körde in på en mindre väg och snart svängde de av från den också, in på en skogsväg.
”Är det långt kvar?”, frågade Jannike. ”Bensinmätare är nere på rött.”
”Vi klarar oss”, svarade Markus. ”Det är kanske en timme kvar att köra, men bensinen räcker nog.”
Vägen slingrade sig fram mellan träden. Jannike hade aldrig sett så mycket skog någon gång. Inte ett hus så långt ögat når och eftersom det börjat mörkna var det svårt att se. Hon tvingades att köra långsammare än hon egentligen ville. Hon ville komma fram fort. Få packa ur bilen. Få ordning på sommarstugan. Bädda en säng och krypa ner i Markus famn och gråta. Gråta. Gråta. Världen hade plötsligt blivit så fel. Så inihelvete fel. Paniken började trycka i hennes bröst och hon kände att hon var nära att börja hyperventilera.
”Har du nån sprit kvar?”, frågade hon.
Markus rotade runt i sin ryggsäck och räckte henne flaskan och hon tog en klunk. En liten klunk skulle inte vara hela världen och hon behövde stoppa paniken. Den fick vänta på att bryta ut. Framme i stugan kunde hon bryta ihop. Spriten värmde i hennes strupe.
”Där framme är avfarten”, sa Markus och pekade.
Jannike kunde inte ens se vägen. Det var inte ens en väg, det var i det närmaste en liten skogsstig. Hon svängde upp och bilen skuttade fram på den lilla vägen. Efter några hundra meter öppnade skogen upp sig och stugan blev synlig. Trots att det var mörkt såg hon att det var ett vackert ställe. Hon visste inte hur länge hon och Markus skulle bli kvar, men hon kände direkt att det skulle bli okej. Det här var början på framtiden.
fredag 5 april 2013
Mitt liv står på paus
Tänkte bara utifall någon stackare som hamnar här undrar varför det plötsligt blev så tyst från mig att jag skulle skriva ett snabbt inlägg. Det har inte blivit något skrivet på länge, först var det bara lättja, men just nu står hela mitt liv på paus.
Den 24 mars förlorade min syster kampen mot cancern. Hon skulle ha fyllt 55 år nu i maj. Det är så tungt och svårt och just nu orkar jag inte med. 2013 skulle bli året då mitt liv förändrades ... men jag menade ju inte så här!
Återkommer när jag samlat styrka.
Hittade ett bra citat i går när jag googlade:
"Även sorgen kan bli en kraftkälla, om vi övervinner dess förlamande inverkan och trotsar dess lockande till medömkan med oss själva."
Jakob Billström
Jag ska komma dit. Så småningom.
Har du en slant över?
http://www.cancerfonden.se/
Förbannade jävla vidriga sjukdom. Dra åt helvete!
Den 24 mars förlorade min syster kampen mot cancern. Hon skulle ha fyllt 55 år nu i maj. Det är så tungt och svårt och just nu orkar jag inte med. 2013 skulle bli året då mitt liv förändrades ... men jag menade ju inte så här!
Återkommer när jag samlat styrka.
Hittade ett bra citat i går när jag googlade:
"Även sorgen kan bli en kraftkälla, om vi övervinner dess förlamande inverkan och trotsar dess lockande till medömkan med oss själva."
Jakob Billström
Jag ska komma dit. Så småningom.
Har du en slant över?
http://www.cancerfonden.se/
Förbannade jävla vidriga sjukdom. Dra åt helvete!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)