söndag 3 november 2013

Ska aldrig mer bestämma något!

I början av året så bestämde jag mig för att 2013 skulle bli året då det skulle ske. Min bok skulle bli skriven, mitt liv skulle bli annorlunda, jag skulle ta tag i allt. Och visst blev 2013 ett år jag alltid kommer att minnas - det kan jag säga redan fast det är två månader kvar.

Mycket har hänt och det värsta är ju att cancerhelvetet kom och stal min syster. Sedan kollapsade njurarna på min älskade katt Luigi och vi fick lov att låta honom somna in. Före det hade min andra katt Mario blivit förlamad och fått en dödsdom av veterinären, men tack och lov så har han återhämtat sig. Till detta en massa mindre jobbiga saker som hänt.

Ibland känns det som jag "jinxade" året med att gå ut för hårt i januari och tro att jag var något. Förstår ju rent intellektuellt att det inte är så, men hjärnan tänker som den vill ibland.

Året har i alla fall lärt mig var mina vänner finns och tyvärr - även vilka som inte var det. En sorg bara det, att förlora de man trodde på.

Varje kväll bestämmer jag mig för att I MORGON så ska jag ta tag i romanen igen. Sedan vaknar jag nästa dag och ingenting blir gjort. Det är som en grå dimma runt omkring mig som aldrig vill lätta. Kvinnorna i TSHTF väntar desperat på att jag ska återkomma och föra dem vidare framåt. I morgon?

måndag 15 juli 2013

Slut på semestern. Slut på lättjan.

I dag började min man arbeta igen efter tre veckors semester. Jag bestämde mig för att det var ett tecken på att även jag skulle ta mig i kragen och komma i gång igen. 2013 skulle ju bli året då jag skrev min roman. Året är inte slut än så hoppet är ju inte helt ute, men det börjar kännas lite som om jag misslyckats igen.

Började dagen med att rabbla mitt nya mantra: 11-15. 11-15. 11-15. Det var Kim M. Kimselius som skrev på sin Facebooksida Att skriva med glädje att man skulle sätta av skrivtid och inspirerad av det bestämde jag mig för att 11.00 till 15.00 så ska jag skriva. Det är min arbetstid.

Och chockerande nog ... det har jag gjort i dag! Livet är fortfarande svart och jobbigt periodvis, men hade jag haft "ett riktigt jobb" så hade jag ju fått lov att arbeta i alla fall.

Först skrev jag klar en novell som jag ska skicka in till Hemmets Veckotidnings novelltävling. Den har i praktiken legat färdigskriven länge, men behövde den sista finputsningen. Nu är den gjord, maken ska få läsa igenom den och jag räknar med att skicka in den senare i veckan.

Efter det har jag jobbat vidare på TSHTF - romanen som är i desperat behov av ett bättre namn. Det är spännande att jobba på denna bok. Jag har några kapitel till i huvudet, men jag vet inte alls var den här boken kommer att ta vägen. Den är inte alls så välplanerad som den kanske borde vara, men det är en spännande historia där som inte vill släppa taget om mig riktigt. Kanske när allt är skrivet så ser jag att det bara var skräp, men då har jag ju i alla fall skrivit.

11-15 gott folk. Kom ihåg det!

tisdag 14 maj 2013

Inspirationsbrist i formsvackan

Jag vet. Man ska sätta sig och skriva vare sig man har lust eller inte, men jag är i en total formsvacka. Vill inget och orkar inget. Kan komma på mig själv med att sitta och stirra rakt ut i ingenting och inse att jag suttit där i 20-30 minuter. Helt avstängd.

Antar att det är någon form av reaktion på all sorg och stress som är i mig och omkring mig. Jag trodde jag kommit förbi det eftersom Litteraturmagazinets skrivskola kickat i gång mig men nu sjönk jag ner igen. Önskar jag kunde skriva om hur jag mår och hur det känns men sorgen är så kompakt svart så man lyckas inte tränga in i dess kärna och fånga den.


måndag 29 april 2013

TSHTF - ett annat sätt att skriva en roman

Jag har som sagt lagt Lekmyra åt sidan så länge. Verkar kanske galet att inte fortsätta på den när jag skrivit stommen till nästan halva första boken, men jag orkar inte med den just nu. Lekmyra handlar om kärlek och lycka och mitt liv just nu handlar om sorg och saknad.

Jag är glad att jag hann få klar novellen Sommargästen och bara hade lite korrektur kvar. Den är nu fixad och novellen är inskickad till tävlingen på Collings förlag. Jante sitter inne i mig och gallskriker: "Hur kan du vara så jävla dum så du skickar in en novell till en tävling?!?" Jag lyckades ignorera honom den här gången och skickade in novellen i alla fall. Tji fick han!

I dag har jag skrivit. På min andra roman. Jag vet - jag är en splittrad person. Detta är en roman som går under arbetsnamnet TSHTF. Ingen bra titel på en bok känner jag, men det får ge sig med tiden vad den ska få för namn. Den här började jag faktiskt skriva på före Lekmyra. Jag är jätteduktig på att börja på romaner, har nog svart bälte i det till och med. När det gäller att ta sig förbi första kapitlet är det värre.

Själva processen att skriva är helt annorlunda med TSHTF gentemot Lekmyra. Där har jag ett detaljerat persongalleri och detaljerad synopsis till första boken plus grovt skissad synopsis till både andra och tredje boken. Här har jag bara en massa löst fladdrande tankar i huvudet och en grundstory som jag inte vet vart den ska ta vägen. Insåg i dag till exempel att den skrivövning jag gjorde i går faktiskt kan vävas in i denna bok. Det kommer att tillföra någonting helt nytt i boken, men jag tror det kan bli bra.

I dag har jag skrivit ett kapitel till TSHTF som jag klurat på länge i huvudet. Egentligen ska jag väl säga att jag skrivit ett utkast till ett kapitel, för den här boken blir väldigt rörig och spontan och kommer antagligen att behöva väldigt mycket redigeringsarbete innan det blir en sammanhängande historia. Allra helst som jag just uppfann två karaktärer till i går. Ja, ja ... det är också ett sätt att skriva. Kanske jag någonstans i allt detta hittar mitt sätt att skriva?

söndag 28 april 2013

Ännu en skrivövning

Skrivövning nummer två. Där ser man: börjar man bara skriva så börjar det rulla på. Tänk bara om man kunde komma i håg det varje dag och snällt sätta sig och skriva!

Andra skrivövningen var helt enkelt att inspireras av en bild och skriva i 15 minuter. Så här blev min text:

”Men visst sa hon att den låg här uppe på vinden?!” Jocke slängde igen kartongen. ”Den finns fan inte nånstans.”

”Har du kollat i skåpet där borta?”, undrade jag. Det gällde att försöka hålla humöret uppe annars skulle vi aldrig hitta mammas gamla handväska.

”Jag har tittat överallt. Den finns inte här. Men det finns en jävla massa annan skit. Vad fan ska hon spara på allt för?”

Jocke hade alltid varit sådan. Slit och släng, inget ska sparas. Nya kläder varje säsong. Ny bil så fort det kom en coolare modell. Ny kvinna så fort han tröttnat på den förra. Jag kan inte fatta att vi är syskon. Jag har skojat med mamma och sagt att han måste vara en bortbyting, men den sura kärringen har ingen humor. Hon blev skitförbannad.

” Men du fattar ingenting, vet du det? Allt det här är minnen för mamma.”

”Hon kunde ju försöka att ha ett liv nu i stället för att leva i det förflutna”, muttrade Jocke till svar. ”Har du fattat vad hon ska ha den där gamla väskan till? Hon lär ju knappast ha nytta av den där hon ligger nu.”

”Hon fick den av pappa, vet jag. Kanske det är nån trygghet? Vad vet jag?”

Jag rotade runt i skåpet. Här var mina gamla skolböcker blandat med Jockes slitna skridskor, pappas gamla kikare, mer böcker, en trave virkade dukar och en massa annat. Man kunde beskylla min mor för två saker: hon var sparsam och hon var slarvig. Här uppe på vinden finns hela hennes liv. Utom uppenbarligen en liten läcker handväska i svart skinn. Jocke och jag hade varit här uppe i över en timme nu.

”Alltså, dom här jävla vimplarna blir jag galen på. Fula som stryk och i vägen är dom också.”

”Men var rädd om dom”, skrek jag till honom irriterat när det såg ut som om han tänkte riva ner dom. ”Mamma älskar dom. Det finns en från varje resa hon och pappa gjorde.”

”Tretton! Tretton ynka resor under ett 35-årigt äktenskap. Det är fan patetiskt. Dom flesta är ju till och med inom Sverige.” Jocke stirrade på vimplarna som om det vore skithuspapper som hängde från taket.

”Det var stort för mamma. Måste du vara så jävla trångsynt jämt? Alla lever inte perfekta liv som du.”

”Oj, jisses, så känsligt det där var då” svarade Jocke med en retsam ton. ”Har man det inte bra i sitt lilla förortsradhus?”

”Men bry dig inte, idiot! Det är inget fel på mitt liv och vore det det så vore du den sista jag skulle prata med det om. Du har ju empati som en död snigel! Sluta gnäll nu och hitta den där förbannade väskan, så vi kommer härifrån nån gång!”

Vi letade vidare under tystnad. Att snacka med den där människan var det sista jag behövde just nu. Det var nog att bekymra sig över mamma och hennes hälsa. Att ha en bror som var till lika mycket hjälp som en död snigel underlättade definitivt inte mitt liv. Axel var sur för att jag spenderade så mycket tid med mamma på sjukhemmet. Han påstod att barnen gick miste om tid med sin mamma. Att dessutom Jocke sket i mamma och jag fick allt ansvar för henne gjorde inte saken bättre.

Hela vinden var full av mammas liv. Men inte den där förbannade väskan. Och det var den mamma ville ha. Så det var bara att se till att hitta den.

Dags att komma i gång med skrivandet

LitteraturMagazinet har startat en skrivarskola och jag tänkte hoppa på den för att kicka i gång mitt skrivande. Just nu känns det som om mitt skrivande måste ta en annan väg än jag tänkt, att de romaner jag planerat inte känns rätt längre. Vi får se vart vingarna bär så småningom, men nu tänkte jag i första hand komma i gång med att skriva texter igen och vad kan vara bättre än att göra de skrivövningar som Skrivarskolan erbjuder? Här kommer min text som jag skrivit till den första övningen. Det är en klassiker. Ta en mening från en bok, utgå från den och skriv i 15 minuter. Min första mening kommer denna gång från boken Den femte systern av Mårten Sandén och detta blev vad som hände med den meningen i min tappning:

Han räckte henne det ena glaset, men Jannike skakade på huvudet och tog en klunk vatten istället. Hon måste hålla huvudet klart, det gällde att vara fokuserad. Att Markus ens kunde tänka på sprit just nu gjorde henne förbannad.

”Fattar du inte att det är allvar?”, sa hon irriterat.

”Vadå, en liten stänkare bara. Det kan väl inte vara så farligt?”

”Nä, nä, men då kör jag”, sa Jannicke och slet bilnycklarna ur handen på honom. ”Så kan du sitta där och supa.”

”Men jag ska inte bli full”, sa han lite trumpet.

Jannike satte sig bakom ratten och Markus gick runt bilen och steg in på passagerarsidan. Hon startade bilen, backade ut från uppfarten. När hon svängt ut på vägen stannade hon till en liten stund innan hon la i växeln. Hon tittade upp mot huset. Här hade hon alltså växt upp. Levt hela sitt liv. Nu såg hon det för sista gången. Det var en liten känsla av sorg som fladdrade till inom henne, men hon visste att det var tvunget. Det fanns ingen väg tillbaka längre. Livet var förändrat. Inget var som förr. Allt hon hade nu var Markus, de få saker de packat med sig i bilen och bensin som skulle ta dem några timmar bort. Förhoppningsvis till någonting bättre.

Markus hade fört sina föräldrars sommarstuga på tal. Att den var ett perfekt ställe att hålla sig undan på. Den låg djupt inne i skogen, en liten sjö bara några minuters gångväg bort. De skulle få vara ifred. Ingen hittade dit av en slump, det fanns inga andra hus i närheten. Där kunde de vara ifred tills allt hade lugnat ner sig. Om det lugnade ner sig.

Jannike körde i väg. Markus tog en klunk till ur glaset. Det var mer i det nu än nyss, så hon antog att han helt enkelt slagit ihop de två glasen i ett.

”Bläng inte på mig så där”, sa han surt. ”Det får mig lugn.”

”Hur nån nu kan vara lugn när allt är åt helvete?!” Jannike nästan fräste åt honom.

”Gumsan, ta det lugnt.” Han smekte henne försiktigt på armen. ”Vi klarar det tillsammans. Ok?”

”Ok”, svarade hon och log mot honom. ”Vi klarar det.”

När de kom ut på motorvägen var den nästan öde. De mötte enstaka bilar men de flesta satt nog hemma med sina nära och kära en dag som denna. Men det fanns alltså fler än dem som var på väg. Antagligen hem till säkerheten. Kanske var det någon mer som, liksom dem, var på väg bort. På väg mot en osäker framtid. Bort mot det okända. Bort mot en ny början.

När de kört en dryg timme pekade Markus ut avfarten från motorvägen. De körde in på en mindre väg och snart svängde de av från den också, in på en skogsväg.

”Är det långt kvar?”, frågade Jannike. ”Bensinmätare är nere på rött.”

”Vi klarar oss”, svarade Markus. ”Det är kanske en timme kvar att köra, men bensinen räcker nog.”

Vägen slingrade sig fram mellan träden. Jannike hade aldrig sett så mycket skog någon gång. Inte ett hus så långt ögat når och eftersom det börjat mörkna var det svårt att se. Hon tvingades att köra långsammare än hon egentligen ville. Hon ville komma fram fort. Få packa ur bilen. Få ordning på sommarstugan. Bädda en säng och krypa ner i Markus famn och gråta. Gråta. Gråta. Världen hade plötsligt blivit så fel. Så inihelvete fel. Paniken började trycka i hennes bröst och hon kände att hon var nära att börja hyperventilera.

”Har du nån sprit kvar?”, frågade hon.

Markus rotade runt i sin ryggsäck och räckte henne flaskan och hon tog en klunk. En liten klunk skulle inte vara hela världen och hon behövde stoppa paniken. Den fick vänta på att bryta ut. Framme i stugan kunde hon bryta ihop. Spriten värmde i hennes strupe.

”Där framme är avfarten”, sa Markus och pekade.

Jannike kunde inte ens se vägen. Det var inte ens en väg, det var i det närmaste en liten skogsstig. Hon svängde upp och bilen skuttade fram på den lilla vägen. Efter några hundra meter öppnade skogen upp sig och stugan blev synlig. Trots att det var mörkt såg hon att det var ett vackert ställe. Hon visste inte hur länge hon och Markus skulle bli kvar, men hon kände direkt att det skulle bli okej. Det här var början på framtiden.

fredag 5 april 2013

Mitt liv står på paus

Tänkte bara utifall någon stackare som hamnar här undrar varför det plötsligt blev så tyst från mig att jag skulle skriva ett snabbt inlägg. Det har inte blivit något skrivet på länge, först var det bara lättja, men just nu står hela mitt liv på paus.

Den 24 mars förlorade min syster kampen mot cancern. Hon skulle ha fyllt 55 år nu i maj. Det är så tungt och svårt och just nu orkar jag inte med. 2013 skulle bli året då mitt liv förändrades ... men jag menade ju inte så här!

Återkommer när jag samlat styrka.

Hittade ett bra citat i går när jag googlade:

"Även sorgen kan bli en kraftkälla, om vi övervinner dess förlamande inverkan och trotsar dess lockande till medömkan med oss själva."
Jakob Billström 


Jag ska komma dit. Så småningom.

Har du en slant över? 
http://www.cancerfonden.se/

Förbannade jävla vidriga sjukdom. Dra åt helvete!

onsdag 27 februari 2013

Mitt hemliga vapen vid novelltävlingar


Får jag presentera ... Mario och Luigi ... de bästa korrekturläsarna en författare kan ha ;)

onsdag 20 februari 2013

Släktforskning - saker man kan ägna sig åt i stället för att skriva

Häromdagen ringde det på dörren. Det är ju tur att man är en sådan som är hemma hela dagarna, för det här var ett besök jag inte hade velat missa. Utanför stod en främmande man som presenterade sig och berättade att han hittat mig på Anbytarforum och att vi antagligen var släkt. Vi utbytte lite information och kom fram till att vi är fyrmänningar (detta kallas väl för brylling ute i den vida världen utanför Dalarna ;) ). Min farmors far var bror till hans farfars far.

Släktforskning tar tid. Rättare sagt: den slukar tid. Man "ska bara" kolla upp en sak och vips har man varit försvunnen i 1800-talet i flera timmar. Jag har ett abonnemang på Arkiv Digital och det är så lätt att sitta hemma och bara hoppa mellan kyrkböckerna. Visst försvinner det skrivtid, men samtidigt: vilka livsöden man snubblar över.

Ta min farfars morföräldrar till exempel. Vilket liv de levde! Jag har många luckor i deras liv för de flyttade runt en hel del och inte alla steg har jag lyckats hitta. Men med lite fantasi kan man få ihop en fantastisk historia om ett liv i en svunnen tid. Farfars morfar hette Ole och föddes i Singsås i Norge. När han kom till Sverige vet jag inte och jag kan ju inte säga säkert varför heller, men antagligen så handlade det om att få ett jobb. Klart är i alla fall att han 1873 gifter sig med Lisa Larsdotter i Linsell i Härjedalen. Lisa har alldeles innan detta kommit flyttande till Linsell från Dalby i norra Värmland där hon är bördig. Med sig har Lisa parets gemensamma barn, Per. Sonen hade fötts i Linsell drygt två år tidigare, så Lisa har alltså bott där tidigare. Varför vigseln dröjt två år och varför Lisa vandrat hem till Dalby och vänt kan man ju inte veta.

Efter vigseln har jag dålig koll på var familjen tar vägen innan de 1876 flyttar in på Lisas brors gård i Dalby. När det gör det står det att de är inflyttade från "1872 års Lösdriflängd Jemtlands län Linsells förs." På lösdrivarlistorna hamnade de människor som inte hade fast tjänst utan tog jobb här och där. Det verkar som om Ole och Lisa vandrade runt lite här och där för bara några månader efter vigseln föder Lisa tvillingar (Carl och Ole) i Transtrand, Dalarna. Var de befunnit sig under de år som går mellan sönernas födelse och när de flyttar in i Dalby vet jag dock inte. Ett kringflackande liv med tre små pojkar kan inte ha varit lätt.

Tillbaka till 1876. De har flyttat in i Dalby och de bor nu kvar där i flera år och får fler barn. 1876 föds Maria, 1878 Agust, 1880 Johan och till slut 1884 min farfars mor Emma. Den 26 juni 1889 händer det otäcka. Det är i midsommartider och man kan tänka sig att det är varmt och barnen vill bada. Kanske är vattnet fortfarande kallt? Kanske kan han inte simma ordentligt? Endast 10 år gammal drunknar Agust i Klarälven. Hur familjen klarade sorgen kan man inte veta utifrån kyrkböckerna.

1894 flyttar äldste sonen Per till Orsa, antagligen för att han träffat Anna. De har precis fått en dotter och gifter sig strax efter. Prästen har antecknat i kyrkboken att de gifter sig borgerligt. Gården är Annas fädernesgård och när hennes far dör, har prästen skrivit till "Husb." framför Pers namn. I samband med flytten till Orsa ändrar Per sitt norskklingande efternamn till Holmberg, antagligen efter Holmberga som är den plats Lisa härstammar från i Dalby.

Bara några månader efter att Per flyttat till Orsa följer Ole och Lisa med alla barnen efter. De byter även de efternamn till Holmberg. Tvillingarna emigrerar så småningom till Amerika, men resten av familjen blir kvar i Orsatrakten. I alla fall så långt jag forskat.

Avslutningsvis en liten skröna som min far berättat. Hur mycket som är sant i detta vet jag inte, men det är i alla fall en rolig liten historia som visar att vi är en släkt med rebellgener. Både Olle och Carl kallades till mönstring i januari 1984, men i husförhörslängden står det om Olle att han är "frånvarande vid inskrifning 1894!" Carl får frisedel. Olle mönstrar senare och får även han frisedel. Det min pappa hört är att en av bröderna skulle ha saknat ett finger på ena handen efter en olycka och därför fått frisedel. Samma broder skulle senare ha åkt in och mönstrat även för sin tvillingbror så också han fick frisedel. Att det börjas göra efterforskningar från myndigheterna kring detta skulle vara en av orsakerna till att bröderna senare emigrerar till USA.

Med lite research och en stor dos fantasi så skulle detta kunna bli en fantastisk roman.

fredag 8 februari 2013

I dag kanske jag stjäl dig!

Vet inte ens hur kosher det är att göra så här, men jag kände att jag ville fylla ut mitt persongalleri med lite bilder, så nu sitter jag här och googlar efter bilder på människor som får låna sina ansikten till mina karaktärer. Alltså - det är bara till min egen personliga pärm, inget jag kommer att dela med mig till andra. Försökte teckna mina figurer först men insåg att det INTE är min talang. Nu lånar jag lite bilder på nätet i stället och låtsas att personerna heter Jocke, Kicki, Anita osv.

Konstiga saker märker man dock. Googlar man "blond mullig" får man en träff på Anna Anka? "Blond tjock" gav mig Jennifer Aniston??? Andra sökningar som "blond fet" och "blond fetto" var inte bättre. Utifrån detta kan jag bara konstatera att jag måste vara ett superdupermegatjockfetto.

torsdag 7 februari 2013

En dag i bubblan

I dag blev det skriva av vill jag lova. Fick ihop en hel drös med ord. Det blev två kapitel + prolog skriven. Dessutom avslutade jag novellen Sommargästen. Eller avsluta är väl fel ord, jag är klar med den för den här gången. Nu har jag lämnat den till maken för korrektur. Det blir nog en hel del att ta ställning till när han är klar med sin genomläsning.

Jag kan verkligen rekommendera den som vill skriva att ha en make som är språkvetare och dessutom jobbar med korrekturläsning/redigering. Mycket praktiskt.

Sedan har jag i dag även surfat runt och kollat in bokförlag. Jag vet. I tidigaste laget, men jag är den otåliga typen. Jag hade skrivit klart ett kapitel och insåg att de nästkommande tre kapitlen hänger ihop och bör skrivas i ett svep, så det fick jag spara till i morgon. Det var då jag hamnade i förlagssurfandet. Sjukt många förlag finns det kan man konstatera. Hade ingen annan tanke med detta surfande än att se vad de skrev om manus. Hur de ska se ut osv.

En annan sak som jag märkt är hur enormt mycket det skrivs om skrivande på nätet. Hela landet verkar vara fullt av människor som vill skriva en bok, som skriver en bok eller som skrivit en bok och inget hellre vill än att bli publicerad. Det får mig att känna mig som en liten mört i ett hav med vithajar. (Jantelagen igen: jag ska inte tro att jag är något.)

Ja, ja, i morgon är en annan dag.

onsdag 6 februari 2013

Det står still

Ibland känns det verkligen som om hjärnan tagit semester. Okej - det har varit mycket i verkliga världen den senaste tiden så lite ursäkt har jag kanske för att det inte blivit så mycket skrivet. Helt bortkastade dagar har det dock inte varit. Jag har jobbat på med boken och jag är i det närmaste klar med novellen. Dessutom har jag läst en del. Även det behövs.

Jobbigast just nu är att jag känner att det jag skriver inte blir bra men jag försöker intala mig själv att det inte gör så mycket. Huvudsaken är att storyn går framåt och så kan jag ta finliret senare.

I morgon (tror jag) är en hemmadag. Inga möten med skolan. Inga läkarbesök. Inget annat som stör. Det får bli heldag med kaffe och min laptop. I morgon ska jag SKRIVA!

onsdag 30 januari 2013

Hur en roman ser ut

Så här enkelt är det:

Vad tror ni? Ska jag ge ut den som den är eller behövs det lite mer kött på benen?

måndag 28 januari 2013

Dagen D - D som i Det börjar nu

I min planering för mitt skrivande så är i dag - måndagen den 28 januari 2013 - dagen då jag skulle sätta mig ner och börja skriva på min första roman. Allt förarbete skulle vara klart och NU skulle det skrivas. Kan ju ge vilken människa som helst prestationsångest.

Gick snällt upp i morse, åt ett stekt ägg och lite bräckt skinka till frukost, drack en mugg kaffe, vinkade av maken när han for till jobbet och - hör och häpna: satte mig och skrev. Och som jag skrev! Det gick som en dans. Jag försvann in i min text och orden bara föddes på skärmen. Det var helt sjukt. Slutade inte förrän jag kände att jag nog var lite hungrig och insåg att klockan var över ett. Tiden hade bara runnit i väg.

Enligt min planering så ska jag denna vecka bli klar med vad jag kallar Scen 1 i min synopsis. Min tanke var att jag skulle sitta och jobba med den scenen noggrant. Ni vet, fila på formuleringar, väga ord mot ord, tänka till och skapa en i det närmaste färdig text. Jag får nog tänka om märkte jag. Mitt sätt att skriva är nog inte så, för när jag var klar med Scen 1 var jag tvungen att hoppa vidare till Scen 3 eftersom handlingen fortsatte där. Sedan fick jag ju lov att ta Scen 2 för att jag kunde ju inte lämna den där. Den ska ju faktiskt fungera som en brygga mellan de andra scenerna.

Oj! Nu sitter jag här med tre scener skrivna. De är inte perfekta. De är inte klara. Ord måste vägas. Formuleringar måste vässas. Saker måste kanske beskrivas utförligare. Men texten är där. 18 764 tecken. Helt sinnesjukt mycket text. Läste i går att Katerina Janouch har som mål att skriva 10 000 om dagen. Jag tänkte att hon är inte klok. Där ser man. Det var ju inte så svårt.

Lärdomen i dag: jag är nog en sådan sorts författare som skriver hela boken först och sedan filar på formuleringar. Jag känner att jag kan inte sitta och fundera över om jag ska skriva "vacker" eller "fin" (eller vilka ord man nu kan sitta och välja mellan), när mina karaktärer skriker och vill vidare fram i historien. Jag får nog helt enkelt skriva klart historien först och finjustera senare.

I morgon är jag upptagen av livet och kommer inte att kunna skriva. Känns lite jobbigt faktiskt. Jag vill ju skriva. Det är en märklig känsla - att jag är så fokuserad. Hoppas det håller i sig.

söndag 27 januari 2013

Hur Virgin River blev Lekmyra - min inspirationskälla

För några år sedan hade jag en prenumeration på Audible och lyssnade på en hel del olika böcker. En av de första böcker som fångade mitt intresse heter Shelter Mountain och handlar om en kvinna på flykt från sin ex-make. Under sin flykt hamnar hon så småningom på en liten bar i en liten stad och möter en man som blir hennes räddning. Såg direkt att detta var bok två i en serie, så jag laddade ner båda böckerna och blev sedan fast i Virgin River.

Böckerna är skriva av Robyn Carr och i den första boken möter vi änkan Mel som är trött på sitt liv och vill komma bort. Hon söker jobbet som barnmorska i den lilla staden Virgin River, men när hon kommer dit blir inget som hon tänkt sig. Huset där hon ska bo är ett ruckel, doktorn hon ska jobba med är klart excentriskt och livet på landet är helt annorlunda än hon är van vid. Men ... det har ni väl förstått redan ... hon möter kärleken och blir kvar.

Sedan kommer bok efter bok i serien och någonstans här föddes min romanidé. Varje bok har sina huvudkaraktärer och Mel och hennes familj går som en röd tråd genom serien, men det är egentligen staden Virgin River som är huvudpersonen. Det är till staden det kommer olika personer som lyfts fram som huvudpersoner i enskilda böcker. Varför inte skriva en liknande serie om en ort i Sverige? Här började jag skissa på Lekmyra.

Samtidigt hade jag en idé på en roman om tre vänner som tröttnat på partylivet och ville hitta lugn, ro och stabilitet i samvaron. Dessa tre vänner är nu de tänkta huvudkaraktärerna i de första tre böckerna om Lekmyra. Två idéer blev en.

torsdag 24 januari 2013

Novell, romantik och gamla synder

Blev det inget gjort i går så har jag varit desto duktigare i dag. Har lagt Lekmyra åt sidan ett tag. Nu när synopsisen är klar till första boken så får den ligga och mogna till sig till nästa vecka. Vill komma tillbaka till det första kapitlet med friska ögon och vädrad hjärna.

I dag har jag roat mig med att gräva fram en gammal novell som jag skrev i början på 90-talet. Den heter Sommargästen och är en enkel liten kärlekshistoria. Det var kul att läsa den igen och se att den faktiskt inte var helt värdelös. Då denna var skriven på tiden innan vi hade dator så fick jag börja med att knappa in hela novellen som den var i datorn. Tanken är att jag ska utgå från denna novell och träna på lite olika saker jag läst om i böcker och tidningar om skrivande.

När jag knappat färdigt hade jag ett dokument med lite drygt 8 000 tecken. Sparade det som ett original och sparade sedan om det i ett dokument som fick det otroligt originella namnet Sommargästen 2.0. Så började jag från början. Gick snabbt igenom hela novellen och la till, drog ifrån och broderade ut. När jag var klar med denna första enkla genomgång så har novellen växt till 13 000 tecken. Mitt mål är att försöka fördjupa karaktärerna, öka miljöbeskrivningen och allmänt förbättra den och nå ett eget uppsatt mål på ca 30 000 tecken.

Dessutom blir det en liten övning för mig att skriva om sex. Känns så otroligt svårt att skriva om utan att använda klyschor och att få det att låta naturligt. Men ska jag lyckas få ner de historier som bor i mitt hjärna i bokform så måste jag bemästra konsten.

onsdag 23 januari 2013

Lättjans dag

I dag har jag testat lite olika saker som man kan hitta på för att undvika att göra klar sin synopsis.

  1. Läste några artiklar i ett gammalt nummer av Skriva.
  2. Sopade i hallen.
  3. Körde en tvättmaskin.
  4. Gick igenom reklamen för att se vilka extrapriser det är den här veckan.
  5. Hängde tvätten.
  6. Laddade en till maskin tvätt.
  7. Städade i köket.
  8. Laddade diskmaskinen.
  9. Handdiskade det som inte fick plats i maskinen.
  10. Läste mejlen.
  11. Städade på hårddisken.
  12. Tog en bloggrunda.
  13. Spelade Wordfeud.
  14. Uppdaterade Instagram.

Vid 15.30 kom sonens mentor hit och då hade jag inget annat att göra än att sätta mig vid laptopen och skriva klart. Det tog 45 minuter. 

Nu har jag bloggat och har en maskin tvätt att hänga.

tisdag 22 januari 2013

Hinder - vad är det som gör att jag inte skrivit?

Det har alltid fötts berättelser i mitt huvud, jag har flera romaner som befinner sig på fantasistadiet. Många av dem har funnits där i flera år. Har funderat en del de senaste dagarna på varför det blivit så. Det finns säkert många olika saker men det är främst dessa 6 orsaker jag kommit fram till.

1. Jantelagen
Men visst är det så? Jantelagen hänger tung över oss. Varför skulle jag kunna skriva en bok? Vem tror jag att jag är?

2. Myten om inspirationen
Om man bara är inspirerad nog så är det bara att sätta sig och spruta ut en roman på 300 sidor på en vecka. Visst?!

3. Den Stora Romanen-komplexet
Ska man skriva ska man skriva bäst. Kan du inte få Nobelpriset med din debutroman är det lika bra att strunta i att skriva överhuvudtaget.

4. Bristande koncentration
Det här är faktiskt en sak som i mitt fall kunde lösas med medicinering. Evig tacksamhet riktas till Leandro Panizzon som enligt Wikipedia är den som skapade Ritalin.

5. Livet i allmänhet
Det kommer saker i vägen. Man pluggar, man jobbar, man blir mamma. Alltid något annat som får första prioritet.

6. Bristande kunskap om hantverket
Jag har helt enkelt aldrig lärt mig om synopsis, persongalleri, berättarteknik och allt annat man kan läsa om i alla dessa handböcker som finns om att skriva. Varför jag inte läst dem? Jag har ju suttit och väntat på inspirationen!

torsdag 17 januari 2013

Persongalleri och synopsis - jag har börjat!

De senaste dagarna har jag varit upptagen med att skissa upp mitt persongalleri och skriva ett första utkast - en synopsis - till min bok. Känns spännande och skrämmande på samma gång. Det är på riktigt nu, inte bara en dröm eller någonting jag ska "göra sen".

Att sitta och fila på persongalleriet tycker jag är riktigt kul faktiskt. Folk kommer bara till mig och pockar på uppmärksamhet. Jag skriver upp olika saker om en kille och plötsligt har han en syster som vill vara med. Det är lite som att jag är den populäraste tjejen på skolan och alla vill leka med mig. Flera av personerna har levt i mina tankar länge - minst ett år har jag gått omkring och fantiserat ihop denna historia. Att nu sitta och göra listor över deras karaktärsdrag, deras utseende, vilka de känner, vad de gillar att göra på fritiden osv är så otroligt givande. Persongalleriet har vuxit och många personer har lagts till under tiden jag skrivit, det behövs en hel del människor för att bygga upp ett samhälle. I går kände jag till slut, när en person behövde en familj, att det fick vara nog så länge. Jag skrev bara "Familj: Fru och två barn". Insåg att jag kommer aldrig att komma i gång med en bok om jag ska sitta i vecka efter vecka och skaffa familjer åt alla. Behövs de kan jag ju alltid gå tillbaka och fylla i deras drag mer noggrant.

I dag har jag suttit och skrivit ihop en synopsis för boken, den bok som just nu är bok ett i en planerad serie. För varför nöja sig med en bok när man kan skriva flera? Kanske galet att börja planera en hel serie när man skriver "på riktigt" för första gången i sitt liv. Men det blev så. Den person och den romanidé som kom till mig först har med tiden visat sig fungera bättre som del två. Tror inte jag riktigt insett hur mycket jag jobbat med denna romanserie redan och det innan jag skrivit ner ett enda ord. Det gick förvånansvärt lätt att skissa ihop en synopsis till en hel bok i dag. Men boken har ju levt i mitt huvud så länge, de här människorna har jag på sätt och vis umgåtts med en längre tid. Det känns lite som jag levt två parallella liv - ett här i verkligheten och ett i fantasins Lekmyra.

I morgon ska jag fylla några luckor i synopsisen. Efter det finns det ingen ursäkt längre för att inte börja skriva det första kapitlet.


tisdag 15 januari 2013

Premiärinlägget

Jag har alltid velat skriva. Redan när jag var liten gjorde jag egna tidningar och gick runt och sålde till grannarna. Pappa hade skaffat någon sorts tryckeri åt mig, med någon konstig geleaktig massa som man kunde trycka på papper med. Jag fantiserade ihop historier om påhittade människor och ritade bilder till. Tyvärr finns ingen tidning kvar, utan allt finns bara i mina minnen.
 
I skolan skrev jag mycket och gärna. Allt från fantasier till faktatexter. Var det grupparbeten var det jag som grep pennan och såg till att det blev någonting skrivet. En period i mellanstadiet skrev jag följetonger som jag läste högt för klassen, mest om pinsamma situationer som klasskompisarna hamnade i. Det var allt från snöstormar till ökenvandringar.
 
I tonåren och upp i 20-årsåldern skrev jag dikter. Jag var djup och intellektuell, precis så där som man bara kan vara i 20-årsåldern. Blev refuserad av Bonniers, så nu när jag äntligen ska ta tag i mitt författande igen så har jag redan blivit refuserad för första gången. Den skräcken är avklarad.
 
Min skrivlust - och även läslust - dog litegrann när jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Kanske det var någon sorts överdos? Det tog faktiskt flera år innan jag kunde läsa en bok bara för nöjes skull igen. Numera läser jag mycket och gärna, men ett tag var läsandet bara en plåga.
 
Nu är jag 45 år. Känns som om det snart är försent att börja skriva. Kanske är det redan det? Men i min själ känns det som om det äntligen är dags att göra ett seriöst försök att skriva en roman. Jag har en idé som har växt fram i mitt huvud under ett år och nu har jag börjat jobba på den. Spännande, roligt ... och skrämmande.