Hur en roman ser ut

Så här enkelt är det:

Vad tror ni? Ska jag ge ut den som den är eller behövs det lite mer kött på benen?

Dagen D - D som i Det börjar nu

I min planering för mitt skrivande så är i dag - måndagen den 28 januari 2013 - dagen då jag skulle sätta mig ner och börja skriva på min första roman. Allt förarbete skulle vara klart och NU skulle det skrivas. Kan ju ge vilken människa som helst prestationsångest.

Gick snällt upp i morse, åt ett stekt ägg och lite bräckt skinka till frukost, drack en mugg kaffe, vinkade av maken när han for till jobbet och - hör och häpna: satte mig och skrev. Och som jag skrev! Det gick som en dans. Jag försvann in i min text och orden bara föddes på skärmen. Det var helt sjukt. Slutade inte förrän jag kände att jag nog var lite hungrig och insåg att klockan var över ett. Tiden hade bara runnit i väg.

Enligt min planering så ska jag denna vecka bli klar med vad jag kallar Scen 1 i min synopsis. Min tanke var att jag skulle sitta och jobba med den scenen noggrant. Ni vet, fila på formuleringar, väga ord mot ord, tänka till och skapa en i det närmaste färdig text. Jag får nog tänka om märkte jag. Mitt sätt att skriva är nog inte så, för när jag var klar med Scen 1 var jag tvungen att hoppa vidare till Scen 3 eftersom handlingen fortsatte där. Sedan fick jag ju lov att ta Scen 2 för att jag kunde ju inte lämna den där. Den ska ju faktiskt fungera som en brygga mellan de andra scenerna.

Oj! Nu sitter jag här med tre scener skrivna. De är inte perfekta. De är inte klara. Ord måste vägas. Formuleringar måste vässas. Saker måste kanske beskrivas utförligare. Men texten är där. 18 764 tecken. Helt sinnesjukt mycket text. Läste i går att Katerina Janouch har som mål att skriva 10 000 om dagen. Jag tänkte att hon är inte klok. Där ser man. Det var ju inte så svårt.

Lärdomen i dag: jag är nog en sådan sorts författare som skriver hela boken först och sedan filar på formuleringar. Jag känner att jag kan inte sitta och fundera över om jag ska skriva "vacker" eller "fin" (eller vilka ord man nu kan sitta och välja mellan), när mina karaktärer skriker och vill vidare fram i historien. Jag får nog helt enkelt skriva klart historien först och finjustera senare.

I morgon är jag upptagen av livet och kommer inte att kunna skriva. Känns lite jobbigt faktiskt. Jag vill ju skriva. Det är en märklig känsla - att jag är så fokuserad. Hoppas det håller i sig.

Hur Virgin River blev Lekmyra - min inspirationskälla

För några år sedan hade jag en prenumeration på Audible och lyssnade på en hel del olika böcker. En av de första böcker som fångade mitt intresse heter Shelter Mountain och handlar om en kvinna på flykt från sin ex-make. Under sin flykt hamnar hon så småningom på en liten bar i en liten stad och möter en man som blir hennes räddning. Såg direkt att detta var bok två i en serie, så jag laddade ner båda böckerna och blev sedan fast i Virgin River.

Böckerna är skriva av Robyn Carr och i den första boken möter vi änkan Mel som är trött på sitt liv och vill komma bort. Hon söker jobbet som barnmorska i den lilla staden Virgin River, men när hon kommer dit blir inget som hon tänkt sig. Huset där hon ska bo är ett ruckel, doktorn hon ska jobba med är klart excentriskt och livet på landet är helt annorlunda än hon är van vid. Men ... det har ni väl förstått redan ... hon möter kärleken och blir kvar.

Sedan kommer bok efter bok i serien och någonstans här föddes min romanidé. Varje bok har sina huvudkaraktärer och Mel och hennes familj går som en röd tråd genom serien, men det är egentligen staden Virgin River som är huvudpersonen. Det är till staden det kommer olika personer som lyfts fram som huvudpersoner i enskilda böcker. Varför inte skriva en liknande serie om en ort i Sverige? Här började jag skissa på Lekmyra.

Samtidigt hade jag en idé på en roman om tre vänner som tröttnat på partylivet och ville hitta lugn, ro och stabilitet i samvaron. Dessa tre vänner är nu de tänkta huvudkaraktärerna i de första tre böckerna om Lekmyra. Två idéer blev en.

Novell, romantik och gamla synder

Blev det inget gjort i går så har jag varit desto duktigare i dag. Har lagt Lekmyra åt sidan ett tag. Nu när synopsisen är klar till första boken så får den ligga och mogna till sig till nästa vecka. Vill komma tillbaka till det första kapitlet med friska ögon och vädrad hjärna.

I dag har jag roat mig med att gräva fram en gammal novell som jag skrev i början på 90-talet. Den heter Sommargästen och är en enkel liten kärlekshistoria. Det var kul att läsa den igen och se att den faktiskt inte var helt värdelös. Då denna var skriven på tiden innan vi hade dator så fick jag börja med att knappa in hela novellen som den var i datorn. Tanken är att jag ska utgå från denna novell och träna på lite olika saker jag läst om i böcker och tidningar om skrivande.

När jag knappat färdigt hade jag ett dokument med lite drygt 8 000 tecken. Sparade det som ett original och sparade sedan om det i ett dokument som fick det otroligt originella namnet Sommargästen 2.0. Så började jag från början. Gick snabbt igenom hela novellen och la till, drog ifrån och broderade ut. När jag var klar med denna första enkla genomgång så har novellen växt till 13 000 tecken. Mitt mål är att försöka fördjupa karaktärerna, öka miljöbeskrivningen och allmänt förbättra den och nå ett eget uppsatt mål på ca 30 000 tecken.

Dessutom blir det en liten övning för mig att skriva om sex. Känns så otroligt svårt att skriva om utan att använda klyschor och att få det att låta naturligt. Men ska jag lyckas få ner de historier som bor i mitt hjärna i bokform så måste jag bemästra konsten.

Lättjans dag

I dag har jag testat lite olika saker som man kan hitta på för att undvika att göra klar sin synopsis.

1. Läste några artiklar i ett gammalt nummer av Skriva.
2. Sopade i hallen.
3. Körde en tvättmaskin.
4. Gick igenom reklamen för att se vilka extrapriser det är den här veckan.
5. Hängde tvätten.
6. Laddade en till maskin tvätt.
7. Städade i köket.
8. Laddade diskmaskinen.
9. Handdiskade det som inte fick plats i maskinen.
10. Läste mejlen.
11. Städade på hårddisken.
12. Tog en bloggrunda.
13. Spelade Wordfeud.
14. Uppdaterade Instagram.

Vid 15.30 kom sonens mentor hit och då hade jag inget annat att göra än att sätta mig vid laptopen och skriva klart. Det tog 45 minuter. 

Nu har jag bloggat och har en maskin tvätt att hänga.

Hinder - vad är det som gör att jag inte skrivit?

Det har alltid fötts berättelser i mitt huvud, jag har flera romaner som befinner sig på fantasistadiet. Många av dem har funnits där i flera år. Har funderat en del de senaste dagarna på varför det blivit så. Det finns säkert många olika saker men det är främst dessa 6 orsaker jag kommit fram till.

1. Jantelagen
Men visst är det så? Jantelagen hänger tung över oss. Varför skulle jag kunna skriva en bok? Vem tror jag att jag är?

2. Myten om inspirationen
Om man bara är inspirerad nog så är det bara att sätta sig och spruta ut en roman på 300 sidor på en vecka. Visst?!

3. Den Stora Romanen-komplexet
Ska man skriva ska man skriva bäst. Kan du inte få Nobelpriset med din debutroman är det lika bra att strunta i att skriva överhuvudtaget.

4. Bristande koncentration
Det här är faktiskt en sak som i mitt fall kunde lösas med medicinering. Evig tacksamhet riktas till Leandro Panizzon som enligt Wikipedia är den som skapade Ritalin.

5. Livet i allmänhet
Det kommer saker i vägen. Man pluggar, man jobbar, man blir mamma. Alltid något annat som får första prioritet.

6. Bristande kunskap om hantverket
Jag har helt enkelt aldrig lärt mig om synopsis, persongalleri, berättarteknik och allt annat man kan läsa om i alla dessa handböcker som finns om att skriva. Varför jag inte läst dem? Jag har ju suttit och väntat på inspirationen!

Persongalleri och synopsis - jag har börjat!

De senaste dagarna har jag varit upptagen med att skissa upp mitt persongalleri och skriva ett första utkast - en synopsis - till min bok. Känns spännande och skrämmande på samma gång. Det är på riktigt nu, inte bara en dröm eller någonting jag ska "göra sen".

Att sitta och fila på persongalleriet tycker jag är riktigt kul faktiskt. Folk kommer bara till mig och pockar på uppmärksamhet. Jag skriver upp olika saker om en kille och plötsligt har han en syster som vill vara med. Det är lite som att jag är den populäraste tjejen på skolan och alla vill leka med mig. Flera av personerna har levt i mina tankar länge - minst ett år har jag gått omkring och fantiserat ihop denna historia. Att nu sitta och göra listor över deras karaktärsdrag, deras utseende, vilka de känner, vad de gillar att göra på fritiden osv är så otroligt givande. Persongalleriet har vuxit och många personer har lagts till under tiden jag skrivit, det behövs en hel del människor för att bygga upp ett samhälle. I går kände jag till slut, när en person behövde en familj, att det fick vara nog så länge. Jag skrev bara "Familj: Fru och två barn". Insåg att jag kommer aldrig att komma i gång med en bok om jag ska sitta i vecka efter vecka och skaffa familjer åt alla. Behövs de kan jag ju alltid gå tillbaka och fylla i deras drag mer noggrant.

I dag har jag suttit och skrivit ihop en synopsis för boken, den bok som just nu är bok ett i en planerad serie. För varför nöja sig med en bok när man kan skriva flera? Kanske galet att börja planera en hel serie när man skriver "på riktigt" för första gången i sitt liv. Men det blev så. Den person och den romanidé som kom till mig först har med tiden visat sig fungera bättre som del två. Tror inte jag riktigt insett hur mycket jag jobbat med denna romanserie redan och det innan jag skrivit ner ett enda ord. Det gick förvånansvärt lätt att skissa ihop en synopsis till en hel bok i dag. Men boken har ju levt i mitt huvud så länge, de här människorna har jag på sätt och vis umgåtts med en längre tid. Det känns lite som jag levt två parallella liv - ett här i verkligheten och ett i fantasins Lekmyra.

I morgon ska jag fylla några luckor i synopsisen. Efter det finns det ingen ursäkt längre för att inte börja skriva det första kapitlet.

Premiärinlägget

Jag har alltid velat skriva. Redan när jag var liten gjorde jag egna tidningar och gick runt och sålde till grannarna. Pappa hade skaffat någon sorts tryckeri åt mig, med någon konstig geleaktig massa som man kunde trycka på papper med. Jag fantiserade ihop historier om påhittade människor och ritade bilder till. Tyvärr finns ingen tidning kvar, utan allt finns bara i mina minnen.

 

I skolan skrev jag mycket och gärna. Allt från fantasier till faktatexter. Var det grupparbeten var det jag som grep pennan och såg till att det blev någonting skrivet. En period i mellanstadiet skrev jag följetonger som jag läste högt för klassen, mest om pinsamma situationer som klasskompisarna hamnade i. Det var allt från snöstormar till ökenvandringar.

 

I tonåren och upp i 20-årsåldern skrev jag dikter. Jag var djup och intellektuell, precis så där som man bara kan vara i 20-årsåldern. Blev refuserad av Bonniers, så nu när jag äntligen ska ta tag i mitt författande igen så har jag redan blivit refuserad för första gången. Den skräcken är avklarad.

 

Min skrivlust - och även läslust - dog litegrann när jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Kanske det var någon sorts överdos? Det tog faktiskt flera år innan jag kunde läsa en bok bara för nöjes skull igen. Numera läser jag mycket och gärna, men ett tag var läsandet bara en plåga.

 

Nu är jag 45 år. Känns som om det snart är försent att börja skriva. Kanske är det redan det? Men i min själ känns det som om det äntligen är dags att göra ett seriöst försök att skriva en roman. Jag har en idé som har växt fram i mitt huvud under ett år och nu har jag börjat jobba på den. Spännande, roligt ... och skrämmande.