Dags att komma i gång med skrivandet

LitteraturMagazinet har startat en skrivarskola och jag tänkte hoppa på den för att kicka i gång mitt skrivande. Just nu känns det som om mitt skrivande måste ta en annan väg än jag tänkt, att de romaner jag planerat inte känns rätt längre. Vi får se vart vingarna bär så småningom, men nu tänkte jag i första hand komma i gång med att skriva texter igen och vad kan vara bättre än att göra de skrivövningar som Skrivarskolan erbjuder? Här kommer min text som jag skrivit till den första övningen. Det är en klassiker. Ta en mening från en bok, utgå från den och skriv i 15 minuter. Min första mening kommer denna gång från boken Den femte systern av Mårten Sandén och detta blev vad som hände med den meningen i min tappning:

Han räckte henne det ena glaset, men Jannike skakade på huvudet och tog en klunk vatten istället. Hon måste hålla huvudet klart, det gällde att vara fokuserad. Att Markus ens kunde tänka på sprit just nu gjorde henne förbannad.

”Fattar du inte att det är allvar?”, sa hon irriterat.

”Vadå, en liten stänkare bara. Det kan väl inte vara så farligt?”

”Nä, nä, men då kör jag”, sa Jannicke och slet bilnycklarna ur handen på honom. ”Så kan du sitta där och supa.”

”Men jag ska inte bli full”, sa han lite trumpet.

Jannike satte sig bakom ratten och Markus gick runt bilen och steg in på passagerarsidan. Hon startade bilen, backade ut från uppfarten. När hon svängt ut på vägen stannade hon till en liten stund innan hon la i växeln. Hon tittade upp mot huset. Här hade hon alltså växt upp. Levt hela sitt liv. Nu såg hon det för sista gången. Det var en liten känsla av sorg som fladdrade till inom henne, men hon visste att det var tvunget. Det fanns ingen väg tillbaka längre. Livet var förändrat. Inget var som förr. Allt hon hade nu var Markus, de få saker de packat med sig i bilen och bensin som skulle ta dem några timmar bort. Förhoppningsvis till någonting bättre.

Markus hade fört sina föräldrars sommarstuga på tal. Att den var ett perfekt ställe att hålla sig undan på. Den låg djupt inne i skogen, en liten sjö bara några minuters gångväg bort. De skulle få vara ifred. Ingen hittade dit av en slump, det fanns inga andra hus i närheten. Där kunde de vara ifred tills allt hade lugnat ner sig. Om det lugnade ner sig.

Jannike körde i väg. Markus tog en klunk till ur glaset. Det var mer i det nu än nyss, så hon antog att han helt enkelt slagit ihop de två glasen i ett.

”Bläng inte på mig så där”, sa han surt. ”Det får mig lugn.”

”Hur nån nu kan vara lugn när allt är åt helvete?!” Jannike nästan fräste åt honom.

”Gumsan, ta det lugnt.” Han smekte henne försiktigt på armen. ”Vi klarar det tillsammans. Ok?”

”Ok”, svarade hon och log mot honom. ”Vi klarar det.”

När de kom ut på motorvägen var den nästan öde. De mötte enstaka bilar men de flesta satt nog hemma med sina nära och kära en dag som denna. Men det fanns alltså fler än dem som var på väg. Antagligen hem till säkerheten. Kanske var det någon mer som, liksom dem, var på väg bort. På väg mot en osäker framtid. Bort mot det okända. Bort mot en ny början.

När de kört en dryg timme pekade Markus ut avfarten från motorvägen. De körde in på en mindre väg och snart svängde de av från den också, in på en skogsväg.

”Är det långt kvar?”, frågade Jannike. ”Bensinmätare är nere på rött.”

”Vi klarar oss”, svarade Markus. ”Det är kanske en timme kvar att köra, men bensinen räcker nog.”

Vägen slingrade sig fram mellan träden. Jannike hade aldrig sett så mycket skog någon gång. Inte ett hus så långt ögat når och eftersom det börjat mörkna var det svårt att se. Hon tvingades att köra långsammare än hon egentligen ville. Hon ville komma fram fort. Få packa ur bilen. Få ordning på sommarstugan. Bädda en säng och krypa ner i Markus famn och gråta. Gråta. Gråta. Världen hade plötsligt blivit så fel. Så inihelvete fel. Paniken började trycka i hennes bröst och hon kände att hon var nära att börja hyperventilera.

”Har du nån sprit kvar?”, frågade hon.

Markus rotade runt i sin ryggsäck och räckte henne flaskan och hon tog en klunk. En liten klunk skulle inte vara hela världen och hon behövde stoppa paniken. Den fick vänta på att bryta ut. Framme i stugan kunde hon bryta ihop. Spriten värmde i hennes strupe.

”Där framme är avfarten”, sa Markus och pekade.

Jannike kunde inte ens se vägen. Det var inte ens en väg, det var i det närmaste en liten skogsstig. Hon svängde upp och bilen skuttade fram på den lilla vägen. Efter några hundra meter öppnade skogen upp sig och stugan blev synlig. Trots att det var mörkt såg hon att det var ett vackert ställe. Hon visste inte hur länge hon och Markus skulle bli kvar, men hon kände direkt att det skulle bli okej. Det här var början på framtiden.