Jag har alltid velat skriva. Redan när jag
var liten gjorde jag egna tidningar och gick runt och sålde till grannarna.
Pappa hade skaffat någon sorts tryckeri åt mig, med någon konstig geleaktig
massa som man kunde trycka på papper med. Jag fantiserade ihop historier om
påhittade människor och ritade bilder till. Tyvärr finns ingen tidning kvar,
utan allt finns bara i mina minnen.
I skolan skrev jag mycket och gärna. Allt
från fantasier till faktatexter. Var det grupparbeten var det jag som grep
pennan och såg till att det blev någonting skrivet. En period i mellanstadiet
skrev jag följetonger som jag läste högt för klassen, mest om pinsamma
situationer som klasskompisarna hamnade i. Det var allt från snöstormar till
ökenvandringar.
I tonåren och upp i 20-årsåldern skrev
jag dikter. Jag var djup och intellektuell, precis så där som man bara kan vara
i 20-årsåldern. Blev refuserad av Bonniers, så nu när jag äntligen ska ta tag i
mitt författande igen så har jag redan blivit refuserad för första gången. Den
skräcken är avklarad.
Min skrivlust - och även läslust - dog
litegrann när jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Kanske det var
någon sorts överdos? Det tog faktiskt flera år innan jag kunde läsa en bok bara
för nöjes skull igen. Numera läser jag mycket och gärna, men ett tag var
läsandet bara en plåga.
Nu är jag 45 år. Känns som om det snart är
försent att börja skriva. Kanske är det redan det? Men i min själ känns det som
om det äntligen är dags att göra ett seriöst försök att skriva en roman. Jag har
en idé som har växt fram i mitt huvud under ett år och nu har jag börjat jobba
på den. Spännande, roligt ... och skrämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar